Lätt för dig att säga

Satt just och fyllde i min logg för dagens träning. Det börjar synas nu, säger min dotter i köket när vi äter. Jag frågar fru om det är för att hon är snäll eller om det verkligen syns, men det gör det tydligen.

"Det verkar så lätt för dig" säger hon då.

Jag liksom stannar upp lite, hakan strax nedanför knäna.. Lätt? Jag tycker jag sliter och kämpar mest hela tiden. Går i kylskået och tittar, suktar efter det mesta och så vidare. Märks det inte att jag kämpar jag med, det frågar jag?

"Nä det gör det inte, du bara bestämmer dig så rasar kilona, ibland går du ner till kylskåpet och kommer upp med något helt rätt att äta, inga fusk eller avsteg inte."

Funderar lite på om det är så det uppfattas av andra med? Det är inte lätt att hänga med på en utmaning om det bara är en utmaning för en del medans andra har det hur lätt som helst. Hur ska jag kunna inspirera någon om dom bara känner, "ja det är väl lätt för dig att säga och göra"?

Vad gör att det ser enkelt ut för en del?

Bara för att göra det klart så kan jag berätta att det är tufft för mig med, jag ser alla chokladbitar, vinglasen, kakorna och chipsen som dansar förbi jag med. Men det är liksom en magisk besvärjelse för mig när jag sätter ett mål och sedan uttalar det, det blir verkligt för mig och jag blir automatiskt fokuserad på att lösa det. Om jag blir bjuden på något så känns det som om jag skulle svika ett löfte till mig själv om jag tog den där godisen eller vad det nu är.

Det låter knäppt men det är ju faktiskt så. Det betyder ju inte att jag alltid lyckas, att jag alltid har det lätt eller faktiskt gör det där som borde göras, långt därifrån var så säker, men i grunden är det så enkelt att man måste bara göra det.

Hur går det till?

Jag tror på att sätta ett tydligt mål. Att göra det verkligt för sig själv. Tro på att det går att nå fram. Men det är mer än så, det handlar om att inte sätta för låga mål, det ska vara en utmaning, vara lite tufft och kanske ett mål som ger dig lite känslan av stolthet när du kommer i mål.

Dela upp resan i delar, belöna dig själv på vägen och framför allt förlåt dig själv de gånger som du kanske måste göra avsteg, alla gör det men en liten motgång kan stjälpa hela projektet om du inte kan släppa det. Det krävs lite mod med, att ge sig ut mot ett mål långt borta som i börja ser omöjligt ut och dessutom berätta det för en massa människor.

Risken är att man redan innan start börjar med inställningen att det går inte. Kanske inte när man talar om det men långt där inne. Jag kommer ihåg en berättelse som någon berättade för mig när jag var liten. Det handade om en gammal dam som tyckte det lät fantastiskt att Jesus kunde gå på vattnet, det vore väl något. Hon frågade pastorn och pastorn säger att om du bara har den starka tron så kan även du gå på vatten.

Stärkt av pastorns ord går damen ner till sjön intill och siktar in sig på en brygga, medans hon går ut mot slutet av bryggan upprepar hon för sig själv, "jag kan gå på vatten, jag tror jag kan...". När damen kommer ända fram till slutet och tar ett steg ut på sjön säger det plupp och damen försvinner ned i vattnet.

Snart ses en blöt och arg liten dam kämpa sig upp på stranden medans hon spottade ut sjögräset hör man henne säga "det var väl det jag trodde". Så kan det vara lite för oss alla tror jag, mej med. Visst tro jag att det ska gå, men är det helt ärligt mot mig själv eller är det självsuggession, det är inte så lätt att veta.

Nu är vi alla på väg i den här utmaingen, 100 dagar, det känns bra ibland men ofta känner jag att det händer inget och varje vecka när jag ställer mig på vågen VET jag att det ska ha gått åt fel håll, precis som de flesta som ställer sig på en våg blir jag orolig och tvivlar.

Men det gör det inte, kilo efter kilo försvinner, kroppen verkar bli starkare och tydligen ser det lätt ut. Jag önskar det vore lika enkelt som det ser ut, det är tufft för alla men sätt siktet och bara gör det. Det är det enda råd jag kan ge just nu. Jag vet inte om jag kommer lyckas, men jag TROR att jag kommer lyckas, inte som damen i sjön, på riktigt.

Och det är faktiskt så, kan jag så kan du!

Det är inte svårt, men det är tufft att genomföra, jag är säker på att du vet vad du borde och inte borde äta, du vet hur du borde och inte borde leva. Att säga att man ska göra rätt i 100 dagar är enkelt, att faktiskt göra det är tufft.

Men jag tror att det är värt det. Nu dag 24 av 100 kan jag notera 88 kilo vilket är ca 7 kilo ner från startvikten. När jag måttade magen i fredags var 5 cm borta. Det händer grejjer nu, det stärker, då går det lättare ett par dagar.

Kram

Hjobo