tisdag 23 september 2014

Varför hata höst och vinter

Satt och pratade med min son igår och kom på att jag satt och sa att jag hatar höst, vinter och hela årstiden från slutet av sommaren till början av våren.

Det är kallt, mörkt och blött så varför inte hata det ?

Men efter lite eftertanke kom jag på att jag då sitter mer ön halva livet och hatar årstiden!?

Det verkar inte rätt, årstiden är ju lika för alla och en del gillar ju höst. Är det mig det är fel på? Eller är det min inställning som är fel?

Jag har ju börjat jaga balans, bättre mående och mer "mindfullness" och jag kan inte se balans i att sitta och sura flera månader för att vädret suger.

Alla dagar måste innehålla något som kan ge värde. Det är galet och försöka hoppa över tid och längta till sommar och sol eller vad man nu går och längtar efter. Jag menar inte att man inte ska se fram emot något men tiden fram till det man ser fram emot borde väl också vara meningsfull.

Allt för mycket tid har spillts redan.

I år ska jag hitta mer upplevelser under höst och vinter. Det är bara att öppna ögon och sinne för det som är omkring, det svåra är att våga för det är mycket som inte är bra med.

Jag satt och "skeptiker googlade" om yoga. Jag har just upptäckt yoga och det skrämmer mig nästan hur mycket jag tycker om det så jag satte mig och sökte efter bluffen, scammen, de som säger att det bara är bluff.






Det visar sig vara närmast omöjligt att hitta något negativt om yoga, artikeln ovan är en av de få jag hittat faktiskt. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15560175.ab)

Jag förstår kanske lite vad surgubben säger i sitt anfall av kritisk negativitet, det vill säga jag förstår att någon tjänar pengar på yoga och att lära ut yoga. Men är det fel? Det är väl samma sak med kyrkan i så fall, visst har kyrkoskatten ändrats men även där har vi "lärare" eller liknande som lär ut, samma sak.

Resten jag hittade i mina eftersökningar stämmer ganska bra med mina egna. Det enda jag har något emot är musiken och munkinställningar som en del har. Det är balans som eftersträvas då måste humor och glädje vara med.

Läste någonstans om någon som sa typ:
Utan glädje och humor är yoga bara en massa hårt arbete.

Visst måste man ha lite humor när man står och vinglar på ett ben och försöker andas genom näsan, det ser faktiskt komiskt ut när någon tant står på näsan eller om jag själv upptäcker att den tanten faktiskt är vigare än jag.

Men det är det som är en av grejerna med yogan, man gör det efter egna förutsättningar. I Indien är det bara små barn som yogan i grupp, ganska tidigt tas de om hand enskilt med egna program anpassade för dem. Yoga killarna i ursprungslandet har dock insett att här i Norden behöver vi kanske yoga i grupp, vi är ju så ensamma (ja jämfört med deras miljonbranden så är det väl sant).

Jag blir mer och mer nyfiken och fast i yogaträsket, kanske ska jag komplettera min nya matta med orange toga?

Det är nog just denna nya insikt i balans som gör att jag vill ge mörkret och kylan en chans, balans igen, varmt och kallt, vått och tort. Kanske står jag på näsan jag med, eller vinglar lite och säkert kommer jag gnälla igen men övning ger färdighet sägs det ju.

Kan bli en spännande höst.

- Ab imo pectore


Location:Stjärnsforsvägen,Skoghall,Sverige

söndag 21 september 2014

Sommaren är kort

Gammal låt av Ledin, men i år regnade inte sommaren bort. Det var sol och varmt nästan i överkant.

Mycket har hänt, mycket som var bra och mycket som var mindre bra. Jag kommer inte prata så mycket just nu om det som inte var bra. Jag såg en intervju med Jason Mraz härom dagen, han berättade att han valt en väg som var intressant, han väljer att älska sin nästa. Väljer att vara lycklig. Jag gillar den inställningen och det skulle vara intressant att kunna göra sådana val.

Hur svårt kan det vara?

Jag försöker. Kan jag välja att vara lycklig och glad hela tiden utan att bli en lallande galning? Hur gör man? Finns det något bra trick? Jag gör ett försök och som alltid när jag försöker något gör jag det grundligt.

Mitt första steg, börja med att förlåta mig själv för alla fel, briser och tillkortakommanden. Låter kanske inte så lätt men jag lovar det är svårare gjort än sagt.

Första steget kanske inte är att förlåta sig själv?

Jag kollar lite på de som gjort tuffa resor innan mej och får veta att första steget är att erkänna mig maktlös. Ok det kan jag göra,... eller? Jag är av naturen en kontroll människa så det är kanske inte så lätt ändå.

Hur gör jag det?

Läser på AA och får ett svar som lyder:
"Uppoffringen i Steg 1 ligger i att jag är villig att kapitulera och erkänna att jag misslyckats med mitt liv. Jag är nu villig att inse att mitt ego inte kan hjälpa mig mera. Mitt ego måste tas ifrån den makt den haft över mig. Jag kanske kan säga att de övriga stegen i programmet går ut på att minska min egocentrerade livsintällning. Vi måste ge upp vårat ego eller så blir den våran död!"

Misslyckad med mitt liv? Jag är inte alkoholist men även om jag var det tror jag att jag skulle ha svårt att erkänna det. Jag kan förstå den delen med mitt ego, tror jag, måste kolla det med tror jag...

Ok jag måste nog hitta mitt eget "första steg",

Jag vet ännu inte vad det blir, inte helt klart i alla fall, men jag börjar här och nu. Det kommer bli en resa, jag kommer lära mig mycket om mig själv tror jag. Jag har Lena och familjen med mig, några goda vänner har jag med så jag kommer klara det även om jag måste göra själva "jobbet".

Sommaren är slut och nu kommer min värsta period på året, hösten, lika tråkig och jobbig varje år. Som om det inte va nog ändå, men det kanske är bra att det är höst så jag kommer ihåg vad jag gör, inte sitter på röven och dricker rose utan kommer ihåg målet, att må bra; må bra hela tiden...

Fyllde år nyss. Ett år kvar till 50! Ok, lite nojja har jag, eller inte så lite heller. Visst, ålder är bara en siffra, men i alla fall, det är en hög siffra för mig, jag har aldrig varit femtio förut. Livet börjar vid 40 sa de till mig, vad händer vid femtio då?

Jag har börjat med yoga, lite skeptiskt till en början men nu är jag helt såld på det. Jag har precis börjat luska runt i yoga världen och är fortfarande inte van allt hokus pokus med den där "musiken" och det lite budistmunkiska med hela rörelsen, jag är inte en typisk yoga människa men jag är övertygad om att det är mer än det som man tänker på när man ser en munk sväva över marken i en omöjlig kropps position. Jag har testat och vet redan att jag vill veta mer, lära mig mer. Har en svag känsla av att yoga kommer bli med mig resten av livet.

Jaja, jag har ingen röd tråd i detta inlägget egentligen men kände väl att jag ville tömma hjärnan lite.

Vi hörs väl :)

Namaste