Peter gick bort. Inte oväntat men likaväl blir det en slags chock.
Svärfar var en komplex person, rolig, varm, arg, glad besvärlig och hjälpsam. Ofta kände man att det inte var lätt att ta hjälp av honom men han räddade oss ibland helt osjälviskt.
Vi kommer sakna honom.
Det känns trots allt skönt att han slapp den palliativa vården, jag tror han var rädd för att hamna där. Jag vet själv jag hellre hoppar för ättestupa än hamnar där.
Förutom saknad är det allt praktiskt som ska till, huset, bilen, alla papper och vad som ska eller måste sparas... Dessutom måste jag nog säga att begravningsbyråer borde skämmas, att ta ockerpriser på allt från låda till fika i kyrkan... jisses.
Familjen tar det bra, även om det ibland slår till och tårarna kommer så jabbar systrara på och det är inte något gnissel än. Även svärmor hjälper till, de var ju skilda sedan länge men svärmor har stort hjärta och ställer alltid upp.
Barnen har varit med hela helgen och det har inte varit så roligt för dem, de har varit duktiga men liten har protesterat högljut sista tiden, tror vi får låta dem vara hemma och slippa vara där ett tag, det innebär ju att jag inte kan åka dit heller men det överlever jag nog.
Höst, inte vinter även om det är den 17e november har vi ingen vinter i sikte. Måste nog försöka få på vinterdäcken snart i alla fall.
36 dagar kvar på mina hundra dagar. De har varit helt annorlunda än tidigare, jag håller träningen ganska bra, inte rört en lättöl ens, men dieten går sådär. Försöker men lyckas inte riktigt motivera mej. Vikten är kanske två kilo övermålet men det är inget att prata om tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar