lördag 26 januari 2013

37 dagar av 100

Redan 37 dagar gjorda !?!

Jo så är det, 37 dagar av 100 i utmaningen gjorda. Det känns bra, det går framåt.
Jag startade på 95 kilo med 107 i midjan, föga smickrande. Jag tar n´bilder sällan och alltid lite för långt borta med dåligt fokus, men man får en uppfattning om man orkar titta.

I torsdags visar vågen 84,2 kilo, mätvärdet validerat och kan ses som rätt. det är 11 kilo! på 34 dagar! nej jag har inte tappat massa muskler, det kan de som ser mig i gymmet berätta, starkare än på länge med ett fånigt leende och massor av energi hoppar jag runt.

 
 Jag äter riktigt, jag tränar mycket och jag unviker alkohol och det fungerar.
 Det börjar nu likna vår och sommar, kanske det blir bra till slut?

Nog om 100 dagarm det finns orsak att återkomma til den men nu vidare. Jag har fått ett nytt uppdrag på SATS med först en företagsklass varannan vecka 30 minuter cykel kombinerat med 30 minuter kettlebells, kul! Jag gick en utbildning som instruktör i kettlebells för ett halvår sedan men först nu får jkag chansen att använda mig av den kunskapen, det blir antagligen fortsättning på det och jag känner mig otroligt pepp på att köra :)

I övrigt har man varit lite sjuk, inte bara jag, alla verkar det som. influensa, magsjuka och förkylning, visst är vinter kul?

Ge mig vår!!

Jag vill bara komma framåt, stega mig genom utamningen vinter och ser nu bort mot horisonten där jag ser våren komma mot oss.

Ha det bäst, jag lovar vara mer personlig nästa gång men jag har för mycket träning i huvet nu :D

Kram //Hjobo

söndag 13 januari 2013

Lätt för dig att säga

Satt just och fyllde i min logg för dagens träning. Det börjar synas nu, säger min dotter i köket när vi äter. Jag frågar fru om det är för att hon är snäll eller om det verkligen syns, men det gör det tydligen.

"Det verkar så lätt för dig" säger hon då.

Jag liksom stannar upp lite, hakan strax nedanför knäna.. Lätt? Jag tycker jag sliter och kämpar mest hela tiden. Går i kylskået och tittar, suktar efter det mesta och så vidare. Märks det inte att jag kämpar jag med, det frågar jag?

"Nä det gör det inte, du bara bestämmer dig så rasar kilona, ibland går du ner till kylskåpet och kommer upp med något helt rätt att äta, inga fusk eller avsteg inte."

Funderar lite på om det är så det uppfattas av andra med? Det är inte lätt att hänga med på en utmaning om det bara är en utmaning för en del medans andra har det hur lätt som helst. Hur ska jag kunna inspirera någon om dom bara känner, "ja det är väl lätt för dig att säga och göra"?

Vad gör att det ser enkelt ut för en del?

Bara för att göra det klart så kan jag berätta att det är tufft för mig med, jag ser alla chokladbitar, vinglasen, kakorna och chipsen som dansar förbi jag med. Men det är liksom en magisk besvärjelse för mig när jag sätter ett mål och sedan uttalar det, det blir verkligt för mig och jag blir automatiskt fokuserad på att lösa det. Om jag blir bjuden på något så känns det som om jag skulle svika ett löfte till mig själv om jag tog den där godisen eller vad det nu är.
Det låter knäppt men det är ju faktiskt så. Det betyder ju inte att jag alltid lyckas, att jag alltid har det lätt eller faktiskt gör det där som borde göras, långt därifrån var så säker, men i grunden är det så enkelt att man måste bara göra det.

Hur går det till?

Jag tror på att sätta ett tydligt mål. Att göra det verkligt för sig själv. Tro på att det går att nå fram. Men det är mer än så, det handlar om att inte sätta för låga mål, det ska vara en utmaning, vara lite tufft och kanske ett mål som ger dig lite känslan av stolthet när du kommer i mål.

Dela upp resan i delar, belöna dig själv på vägen och framför allt förlåt dig själv de gånger som du kanske måste göra avsteg, alla gör det men en liten motgång kan stjälpa hela projektet om du inte kan släppa det. Det krävs lite mod med, att ge sig ut mot ett mål långt borta som i börja ser omöjligt ut och dessutom berätta det för en massa människor.

Risken är att man redan innan start börjar med inställningen att det går inte. Kanske inte när man talar om det men långt där inne. Jag kommer ihåg en berättelse som någon berättade för mig när jag var liten. Det handade om en gammal dam som tyckte det lät fantastiskt att Jesus kunde gå på vattnet, det vore väl något. Hon frågade pastorn och pastorn säger att om du bara har den starka tron så kan även du gå på vatten.

Stärkt av pastorns ord går damen ner till sjön intill och siktar in sig på en brygga, medans hon går ut mot slutet av bryggan upprepar hon för sig själv, "jag kan gå på vatten, jag tror jag kan...". När damen kommer ända fram till slutet och tar ett steg ut på sjön säger det plupp och damen försvinner ned i vattnet.

Snart ses en blöt och arg liten dam kämpa sig upp på stranden medans hon spottade ut sjögräset hör man henne säga "det var väl det jag trodde". Så kan det vara lite för oss alla tror jag, mej med. Visst tro jag att det ska gå, men är det helt ärligt mot mig själv eller är det självsuggession, det är inte så lätt att veta.

Nu är vi alla på väg i den här utmaingen, 100 dagar, det känns bra ibland men ofta känner jag att det händer inget och varje vecka när jag ställer mig på vågen VET jag att det ska ha gått åt fel håll, precis som de flesta som ställer sig på en våg blir jag orolig och tvivlar.

Men det gör det inte, kilo efter kilo försvinner, kroppen verkar bli starkare och tydligen ser det lätt ut. Jag önskar det vore lika enkelt som det ser ut, det är tufft för alla men sätt siktet och bara gör det. Det är det enda råd jag kan ge just nu. Jag vet inte om jag kommer lyckas, men jag TROR att jag kommer lyckas, inte som damen i sjön, på riktigt.

Och det är faktiskt så, kan jag så kan du!

Det är inte svårt, men det är tufft att genomföra, jag är säker på att du vet vad du borde och inte borde äta, du vet hur du borde och inte borde leva. Att säga att man ska göra rätt i 100 dagar är enkelt, att faktiskt göra det är tufft.

Men jag tror att det är värt det. Nu dag 24 av 100 kan jag notera 88 kilo vilket är ca 7 kilo ner från startvikten. När jag måttade magen i fredags var 5 cm borta. Det händer grejjer nu, det stärker, då går det lättare ett par dagar.

Kram

Hjobo

onsdag 9 januari 2013

2013



2013-01-07 dags att börja jobba igen. Fem dagar blev lång ledighet i år och vad jag förstår kommer det vara så två år till, bra för arbetstagare men inte lika bra för arbetsgivaren. I år kommer jag jobba lika mycket för Karlstads kommun som för drifts- och servicenämnden. Informationssäkerhet kommer bli mitt arbetsområde.

Tillbaka i sadeln igen alltså.

På tal om sadel har jag hittat nya cykelkläder som jag förhoppningsvis snart kan beställa :)
Tisdagen inleddes med att jag utmanar mina kollegor att komma igång, jag lovar ställa upp som vägledare om de vill hänga med och träna på onsdag luncherna fram till den 30/3. Funktionell träning står på agenda. Jag vet, det är ett slitet uttryck.


Fick frågan av en vän, ”vaddå funktionellt!? Det känns luddigt?”

Funktionell träning är anpassat för varje individ. När man säger att något ska vara funktionellt så måste man ju se till vad som är funktionellt för just den personen. Hur får man den då funktionell för en grupp människor? Det är liksom det som är min utmaning till mig själv, hur kan jag hjälpa mina vänner på jobbet att få en bra träning just för dem?


Ja till att börja med tror jag mig inte om att vara en PT så jag har inte heller ambitionen att fungera som det, men kanske kan jag vara en försmak? Kanske kan jag väcka någon till intresset att träffa någon av mina vänner som faktiskt är utbildade PTs när dom kommit igång och börjar bli intresserade att få ett verkligt program skrivet för dem som faktiskt ger dem en funktionell träning.

Fram till dess kommer jag utgå från mig själv, vad som fungerar för mig och hur jag tränar. Vi har ju i alla fall samma jobb allihop så ganska rätt kommer det bli även om det int blir perfekt från början. Dessutom har jag helt förmätet lovat att anpassa lite för de som är intresserade att köra lite hårdare.

Varför gör jag nu detta då?

Samma orsak som jag drog igång ”100 dagar” faktiskt, det är lättare för oss som människor att göra saker i flock då vi är flockdjur. Vi brukar säga på SATS att bästa sättet att komma igång är att hitta en träningskompis, det är precis det som är min lilla baktanke med detta, kanske kan vi få ett gäng träningskompisar att böjar köra regelbundet tillsammans?

Vi kommer köra i Stadshusets källare, det låter värre än det är för där nere finns en mycket fin träningsanläggning perfekt för lunchträning. Jag saknar genast mina kettlebells, kanske ska jag ta med dem till nästa vecka?

Det nya projektet för 2013 kallar jag för ”stark på riktigt”. Låt oss vara ärliga och sluta lura oss själva, mysträning har aldrig fungerat! Dessutom tycker jag att sitta i en maskin och frusta medan man kollar på sin biceps och grimaserar inte är vad jag kallar roligt. Jag tycker saker som turkisk press är mycket roligare.
Träffade en gammal vän i helgen, han ville ha hjälp med LCHF och träning. Det slutade med att jag gav lite tips om kosten och försökte avdramatisera det lite, det blir så lätt en religion när man nämner kost.

LCHF, bara ordet gör att många människor känner sig manade att först berätta att man har fel, sedan att det är farligt och till slut börjar predikan för att frälsa en till den sanna tron. Jag har tröttnat på det.

Kör det du vill, har du frågor om kost så kan jag berätta vad som funkar för mig, du får ta åt dig om du vill eller strunta i det, jag ger bara ett förslag men det är ditt liv.

Efter att jag pratat lite om kost så bad jag honom att fundera på just det jag skrev ovan, varför vill du träna? Vad har du för mål? Jag tror att man måste börja där. Förr i tiden tränade man för att bli bra på något. Springa fort, lyfta tungt eller hoppa högt osv. Idag tränar vi för att komma i form. Ett mycket diffust mål!
Formulera ett mål, skriv ned det och sätt det på kylskåpet och berätta för alla om det!

Många tror att de inte kan bli bra på något för att de aldrig har idrottat eller är för gamla för att komma i form. Jag vägrar gå med på det.

Jag ska nå mitt livs form innan 50 och hålla den långt upp i 60-års ålder.

Det går det vet jag, genom att träna med ett mål med min träning. Något alla borde bli bättre på. Inte bara bli av med några extra kilon eller få större armar. Det gäller bara att ta en funderare på vad du skulle vilja uppnå så kommer du att märka att träningen blir både roligare, mer allsidig och ger snabbare resultat.

Titta på både kvinnor och män som tränar kampsport, sprinters, gymnaster, simmare. De har alla en kropp som vittnar om en allsidighet. Inget är särskilt framstående utan allt är lika vältränat. Detta tilltalar många som tränar men få vet hur man ska träna för att komma dit eller är villiga att faktiskt göra insatsen (det blir ju mindre fokus på biceps och axlar då)

Jag vill att min vardagsträningen ska bli effektiv. Många verkar tro att en timme i gymmet leder till att man bränner fett eller bygger muskler. Man intalar sig själv att "jag har ju varit på gymmet idag så jag kan nog unna mig en godsak". Faktum är att många av dem inte gjort av med mer energi än om de skulle ha städat huset.

Att knalla på ett löpband i 40 min, sätta sig i en styrkemaskin (som egentligen är till för rehab) och sedan köra lite mage är inte tillräckligt för att kroppen ska anpassa sig till nya krävande situationer.

Den får helt enkelt inte tillräckligt!

Det krävs en rörelse och ett motstånd för att kroppen ska anpassa sig och bli starkare eller större. Ju större motstånd desto starkare blir muskeln och ju fler repetitioner desto uthålligare blir muskeln, enkelt!

För att muskeln ska nå sin fulla potential i en övning behövs support från muskler runt om. Dessa muskler som stabiliserar en rörelse möjliggör att de muskler primärt avses att tränas kan köra hårdare och orkar större motstånd.

Våra muskler är alltså anpassade för att jobba tillsammans för bästa effekt, inte för att inte isoleras som dom gör om man kör i maskiner.

Måste man träna flera timmar på gymmet?

Nej jag tycker inte det, kör mycket vardags motion och effektivt på gymmet för bästa resultat.

Vi ska träna effektivt. Detta blir mottot för lunchträningarna på jobbet.

Vi ska ha en kort uppvärmning, jobba med rörlighet i leder och muskler, vi kommer att träna helkropp med både tunga basövningar och komplexa övningar som t.ex. kettlebellträning erbjuder.
Mycket träning i detta inlägg, det blir väl så just nu kanske? Vi har imorgon kommit till 20% av 100 dagar, inte illa, det är nog därför jag fokuserar runt träning just nu, det är mycket sådant i huvudet.

Ok, nästa gång snackar vi något annat … kanske …
Kram



lördag 5 januari 2013

Stockholm

Nu börjar jag längta hem ordentligt. Inte så att jag inte tycker om stället vi är på men allt man gör på kvällar å så finns ju hemma. Det börjar bli lite tråkigt. Lördag imorgon, då åker Jonatan hem, han ska träffa tjejen. Själv kommer jag inte hem förrän efter helgen, vilket innebär att jag missar årets första pass på Färjestad… det kommer fler så inte är det någon fara.

14 dagar in i utmaningen nu. Det går inte lika bra som i början, till och med lite bakslag men detta var att vänta sig. Nu ska jag öka på fokuset lite och öka på träningen en smula. Det kommer ganska snart sätta fart igen, det är inte min första rodeo så nu kör vi igen.

Det är så lätt att nu när man hållit på ett tag känner att man kan unna sig lite friheter. Kanske hoppa ett pass träning eller två. Det är livsfarligt, nu måste psyket gå in i fokus och börja gå mot målet igen, inte ge efter inte släppa taget.

Antingen öka eller stänga av!!



Vilket betyder öka, att ge upp i det här läget är inte ett alternativ, det finns massor av beslutsamhet och vilja kvar, så jobbigt är det inte. Det enda just nu som är faran är att det är ganska enkelt, jag har redan ganska bra resultat och lättjan kommer smygande….

Jag ska lägga in en sådant där bild som får Katrin Zytomierska att säga skäms... (och som mina barn kallar 14 bild) Mest för att själv se hur det går framåt, det är så lätt att glömma som sagt.
Nu tycker jag Katrins kommentarer inte är något annat än ett utslag för elitism, utseendefixering och en önskan om konformitet. Jag tänker inte bevärdiga henne med mer kommentar är denna.

Kom igen när du är 47 år så får vi se hur elitistisk du kan vara då!

Mitt förra blogginlägg möttes ganska svalt av min fru, men då är det ju inte något nytt för henne det som stod där, vilket i sig är ganska bra för mig att veta att det inte är fabricerade ord som står där, jag pratar så hela tiden, känner så och jobbar med mig själv på det sättet.

Bloggen kanske är på väg in i ett nytt skede känner jag, jag har lite många bloggar just nu men jag funderar på att koncentrera dem till två, denna och en mer tränings/inspirations blogg. Eller så tar jag in allt här? Det kanske räcker med ett ställe?

Det får värka fram lite.

Jag kommer aldrig bli en sådan där superbloggare som man läser om, flera orsaker men en av dem är att jag känner inte att jag kan skriva så mycket och fortfarande vara åtminstone lite intressant. Men jag gillar i alla fall att sprida mina tankar ibland, just nu mer än annars men det brukar mojna då jobbet drar igång igen.
Ok, inte mycket i det här inlägget heller kära fru men det blir bättre snart tror jag.

Kram

torsdag 3 januari 2013

Egoist!

Jag läser överallt om människor som beskriver att dom "brinner för att hjälpa andra", "vill vara en förebild" och så vidare. Jag själv har tänkt så och faktiskt sagt det någon gång utan att reflektera över det så mycket, men eftersom jag är som jag är så måste jag ställa mig frågan varför?

Varför brinner man för att hjälpa andra?

Är det en helt självuppoffrande och helt igenom oegoistisk person som säger sig brinna för att hjälpa andra? Är det en person som inte kan säga nej utan till varje pris försöker få andra att mår bra? Är dom dumma i huvudet och lätta att utnyttja?

Genom att helt ovetenskapligt googla ämnet får jag ganska snart fram vad jag själv satt som en tes, att hjälpa andra får dig att må bra.


Här är ett utdrag ur JA! 2012 av Max Söderpalm:
”Det är min fulla övertygelse att det snabbaste sättet att bli lycklig är att hjälpa andra att lyckas.
Det leder till att du blir omtyckt och litad på.
Det leder också till att människor du inte känner tar kontakt med dig och tackar.
Nu är bara frågan: Hur ska du bli lycklig genom att hjälpa andra att lyckas?”

Jag håller med. Det ställer hela frågan på ända om det är så, det betyder att det är en totalt egoistisk handling att hjälpa andra, eller hur?

Egoist är ett ord som har en mycket negativ klang. Men är det negativt att vara egoist? Definitionen av egoist är; att handla i eget intresse. Detta innebär att vara egennyttig; att ha nytta av sina egna handlingar. Och det ligger i sakens natur att ingen kan leva utan att ha nytta av sina handlingar. Egoismens motsats är altruism, som innebär att självuppoffrande tjäna andra; att främja andras intressen och inte sina egna; att göra det andra vill och inte det man själv vill.

Det är alltså viktigt att hjälpa andra men bara när och på det sätt man själv vill?


Att påstår att egoism innebär att offra andra är fel. Allt som är i ditt eget intresse är egoistiskt. Att andas är egoistiskt; att äta är egoistiskt; att älska är egoistiskt; att leva är egoistiskt. Du är egoist varje gång du handlar på ett sätt som främjar det som är i ditt intresse och är bra för dig, det som är viktigt för dig, det som krävs för din överlevnad och det som du själv tycker är meningsfullt.

Att vara egoistisk på andras bekostnad är alltid fel!

Problemet är att om du offrar dig själv för att tjäna andra så främjar man egoism på andras bekostnad.Det enda du kan göra för att minska de som utnyttjar andras makt är att faktiskt vara egoistisk på rätt sätt.


"Contrary to popular opinion, all healthy individuals are selfish. Choosing to pursue the career of your choice is selfish. Choosing to have children—or not to have children—is selfish. Insisting on freedom and individual rights, rather than living under a dictatorship, is selfish. Indeed, even ordinary behaviours such as breathing, eating and avoiding an oncoming car when crossing the street are selfish acts. Without selfishness, none of us would survive the day—much less a lifetime.” – Michael J. Hurd

Intressant eller hur?

Varför har jag plågat mig själv och den som eventuellt irrat sig in hit med detta? Jag har den senaste tiden fått många som sagt åt mig att jag är en inspiration, att det jag gör för att inspirera andra är bra och fantastiskt och allt möjligt härligt om mig, det är lätt att ta till sig och blåsa upp sig med sådant fint sagt men jag vill påminna mig själv om att jag är egoist.

En egoist men nu på rätt sätt. Det har jag fått jobba på, så jag är ganska nöjd med att veta att jag gör bra saker, jag gillar att hjälpa andra och att inspirera andra. När allt är sagt och gjort är det till slut ett sätt att må bra själv som driver alla goda gärningar.  Det betyder att vi behöver fler egoister i världen.

Funderar på sådant medans vi sitter husvakt för några goda vänner som åkt utomlands en vecka.

Ha det gott //Hjobo