Dags att verkligen sätta fart!
Ni kanske tycker jag har satt fart redan, i alla fall om ni sett min framfart på facebook och Funbeat, men jag har lovat mig själv att verkligen slita den sista biten in i mål.
Händerna har börjat se ut som en gruvarbetares, det tar emot ibland men nu är det bara att ta i som gäller. "no pain, no gain". Det är mornarna som är min fiende, jag känner inte för att packa väskan på morgonen, det känns tungt och svårt att få ihop det. Jag gillar inte mornar är ett klart underskattande av vad jag känner. Hela familjen har anpassat sig för att dagen inet ska bli för jäklig både för mig och dem.
Det låter som om jag är en tyrann.
Det tror jag inte jag är, men mornar är hemska för mig så om jag får hjälp och alla mår bättre, är inte det bra? Vi kör så gaska mycket i famlijen, fär att inte säga hela tiden. Den som orkar hjälper, det är ett bra koncept som hållit många år nu, tricket är att vara självisk bara när man behöver det och resten var hjälpsam. Det bygger såklart på att alla i grunden vill varandra väl. Så kan jag nog säga att vi tänker allihop, men mest jag och lena som gjort det till en konstform.
Mornar ja, det innebär att jag måste hatera dem, det gär jag genom att se till att väskan är packad dagen innan, eller felra dagar i förväg faktiskt för jag har flera väskor, en cykel, en KB och en till jobbet. Det duger inte att jag sätter mig när jag kommer hem efter jobbet eller träningen, jag måste packa väskorna direkt för annars får magneterna i soffan fatt på röven och det är omöjligt att komma upp igen.
Solen tittar fram den här veckan och ger hopp om vår och sommar. Gud va jag längtar nu... men dom här dagrana som är just nu kan man i alla fall leva och till och med njuta ibland. Tänkte på det igår när jag slutat mitt sista pass (körde dubbelt spinning + KB med fotbollsgänget), det var mökt ute och ganska kallt mmen skönt, det regnade inte eller snöade. När jag gick i ljuset från parkeringen och hade lite awolnation i öronen kände jag att såhär ska man må... gärna hela tiden men uppskattar det mest när det kommer ibland.
Så jag kör, kroppen får sitt, hjärnan tackar och tar emot.
Jag undrar vad jag ska hitta på efter hundra dagar, det kan ju inte ta slut nu.. det känns för bra och ger så mycket. men jag måste erkänna att nog skulle det vara gott med ett glas smaskens, eller det tror jag i alla fall. Smaken ändras när man gör såhär, det kommer inte smaka lika gott som det gjorde tror jag, vi får se.
Full fart framåt //Hjobo