Ännu ett race runt Vättern har genomförts, ja det förstås jag kom ju inte runt. Jag är, utan att omskriva det alls, besviken på mig själv och min prestation.
Bra fart till Gränna, startade 05.42 och kom till Gränna 08.15 dvs två timmar och trettiotre minuter på 7,7 mil, vilket är snitt på ca 31 km/h. Det skulle ge oss en tid under tio timmar vilket var målet. En utmaning som heter duga.
Jag kanske är besviken på min prestation, men jag vet också orsaker som spelade roll, som att hostan jag hade på morgonen ökade hela tiden och började kännas i bröstkorgen, som att det var kall (ca8 grader var det någon som sade) och regnade 18 mm vilket gjorde att man inte kunde andas utan att vrida på huvudet. Det hade varit jobbigt utan hostan och gör prestationen ännu mer imponerande, särskilt för oss som vet hur det var därute.
Droppen var till slut när växlarna började strula och slog ur så fort jag försökte ta i, till slut fungerade inte de låga växlarna alls och jag kom hopplöst efter i uppförsbackarna och fick slita ont med för låg kadens och mycket motstånd. Jag insåg att jag sinkade mina vänner och att det skulle vara nära otroligt att jag skulle komma i mål.
Mitt beslut kom i Gränna och med ganska tungt hjärta drar jag mig ur tävlingen. Av de 20 som en gång gick med i ten Sharp var det nu inte många kvar. Med de gjorde loppet på 9 timmar 55 minuter vilket är en fantastisk prestation.
Jag är lika nöjd över min inställning som onödig över mitt resultat, jag meddelade genast att jag vill åka nästa år, jag ska fixa lite utrustning och så kanske åka redan i augusti i Arvika.
Resultatet är inte lika viktigt som inställningen, att fortsätta kämpa och ställa mål samt testa sig själv om och om igen. Kanske inte alltid att möta uppsatta mål men att ta nederlag som en sporre att göra bättre och ta i mer istället för att ge upp och tänka, jag är för gammal, varför gör jag det här... Det är dom frågorna jag ofta får från de son känner mig. Mor var nästan arg och sa, måste du hålla på så där?
Ja det är väl det som gör mig annorlunda kanske, jag kämpar, fryser, har ont och sliter... För jag njuter av det, jag utvecklas och är stolt över min inställning, mina målsättningar och att jag kan hantera besvikelser. Att träna har gett mig så mycket och fortsätter ge så jag ger mig aldrig.
Till alla er i Ten Sharp, jag är stolt att få åka med er, jag ställer upp igen nästa år och räkna med mig på nästa träning...
Nu ska jag ta hand om hostan, träffa goda vänner och kanske få ett glas rött
- Posted using Nothing but My fantasy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar