100 dagar för ett bättre liv
Det var utmaningen, att under hundra dagar ta tag i träningen, hoppa över skräpmat och låta bli alkohol, helt. Det som verkade vara den svåra biten för många jag frågade om de ville vara med var alkoholen, jag saknade själv ett glas vin på helgen, kanske ett när jag var hos vänner och efter ca femtio dagar var jag trött på hela övningen. 50 dagar och bara halvvägs.
Gör det inte för någon annan!
Som tur var hade jag ju utmanat massor av folk, många tittade till mig och förväntade sig, ja i själva verket såg dom det nog som självklart, att jag skulle klara av utmaningen. Jag fick till och med höra att det är "lätt för dig att säga" (bloggade det tidigare) men det var inte lätt, inte då, vid 50-60 dagar.
Vardag är livsfarligt.
Varför ska man hålla på och slita hela tiden, kan man inte unna sig det här eller det där. Vem bryr sig egentligen om jag tränar eller inte, äter rätt eller fel,dricker alkohol eller inte?
Absolut ingen bryr sig!
Min utmaning börjar närma sig sitt slut, bara 14 dagar kvar. Nu kommer vardagen, den livsfarliga vardagen, hur gör vi nu? Jag har redan börjat sakna utmaningen, redan innan vi gått i mål...
Något har ändrats.
Allt är i stort sett samma som innan vi satte av på resan, vardagen med jobb, ungar och räkningar är samma, men jag är inte samma, inte ens nära. Jag har hittat något och kommer inte släppa det.
Ett nytt liv, eller ganska.
Det är mer och mer naturligt för mig att inte vara som andra. Jag tänker på ett annat sätt, gör på ett annat sätt. Många klyschor går ut på att försöka beskriva den där känslan av ... envishet, kanske vi ska kalla det. Många videos görs för att inspirera oss och kanske gör dom det, startar en tanke om att "det där borde man göra" även om man inte ens i sin vildaste fantasi skulle tro att det är möjligt.
Det är inte så långt borta nu att jag tror allt är möjligt, bara man sätter sina mål och satsar. Inte bara i starten och i slutet, då är det lätt, först av inspiration och sist av målet i sikte. Det är dom där dagarna emellan, vardagarna, som är svåra. det är då man behöver en spark i röven, eller en morot att fortsätta.
Dags att börja planera.
Jag vill inte falla tillbaka, det är så lätt gjort. Nu är det dags att börja på riktigt, 100 dagar var början, nu är det den tuffaste resan kvar, den stora utmaningen, vardagen. Dags att sätta mål som kan göra det möjligt, vi gör en resa igen, kanske längre men vi delar upp den i etapper.
Nu sätter jag nya mål, det är dags att utmana sig själv igen, ska du med?
Håll utkik, en ny utmaning är på väg men först, vi ska gå i mål, det är viktigt att slutföra. Sista 14 dagarna, åter en liten ökning, trycket är högt och nu ska det vara tufft. Hela vägen in i kaklet.
14 dagar kvar.
//Hjobo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar