Ibland behöver man lägga upp fötterna och luta sig tillbaka...

Ibland behöver man lägga upp fötterna och luta sig tillbaka. Det är lätt att komma in i en känsla av att något man håller på med är så viktigt att allt till slut cirulerar runt detta, arbetet till exempel.

Jag är expert på detta, jag har alltid haft mer eller mindre avancerade och "luddiga" rollbeskrivningar, det började som sammanhållande verkstad landet för försvaret. Det var viktigt, jag var mycket ambisiös och satsade mycket av mitt välbefinnande på att vara duktig på mitt jobb. Sedan blev det platsansvarig och efter det konsult med stf.ch som lövergick i management onsult och säljare. Alla dom där titlarna innebär massor av konstiga arbetsuppgifter som tar mycket av en ambisiös kille som alltid är digital och inte gör något lite.

Jag satt mig idag och tittade tillbaka litegrann, orsaken är ett besök hos min mentor men det tar vi en annan gång. Jag kom fram till att jag knappt kan komma ihåg vad det var som var så viktigt med mitt första jobb, jag vet att jag slet och jobbade över en massa, reste hit och dit och höll massor av anföranden för vikiga personer om viktiga saker, men vad var det för något?

Man brukar säga "vad gör det om hundra år" men det är väl snarare vad gör det om tio år som gäller?

Idag sitter jag som samordnare för Värmlands kommuner och allt är viktigt, jag sliter och kämpar, åker hit och dit och håller anföranden för viktiga personer om viktiga saker... på något sätt känner jag igen det där.

Det är lätt att trycka ner sig själv, i alla fallhar jag ibland en tendens att göra det, och glömma allt bra man gjort.

Jag pratade med en kollega från Sats nu på morgonen. Just nu har jag haft en period med lite dåligt med träning pga en nackskada som jag åkte på, men vi satt å snackade lite om våra framgångar och jag kom på att jag har ju faktiskt gjort något ganska anmärkningsvärt.

Från 109 till 79 kilo på ett år.

Det är i alla fall et påtagligt bevis på att om jag väl sätter den sidan till så kan jag lyckas med vad jag bestämmer mig för. Narcissist javisst, i alla fall lite, men jag behöver påminnelsen ibland.

Idag är det fredag, jag ser fram emot en kväll hemma med familjen, nästa vecka ska jag tillbringa i Göteborg så det känns ännu mer viktigt att ha smölasmys som lillgrabben säger.

Det känns bättre idag med att liten flyttat, vi vet ju att det blir bra och vi klarar oss. Vilka vänner vi har, det blev rena stormen på FB när jag publicerade inlägget. TACK alla...

Visst är det så att vi förändrat vårt levnadssätt, nu för tiden om man mår bra eller dåligt av något så slänger man ur sig det på FB och får genast reaktioner, bra eller dåliga, som kan hjälpa. Vi träffas inte lika ofta som förrut men det är kanske ok då vi nu alltid har en liten aning om hur alla har det och mår? Jag saknar att träffas som man gjorde förr ibland och då sätter vi oss i bilen för att våldgästa några av de underbara människor som vi dagligen slänger ett ord med på nätet. Denna helg ska vi försöka träffa några av er, håll i er för circusLindström är sällskapssjuka :)

Vänner är den familj man valt.

Klockan fem kör jag ett pass spinning åt en god vän, vi käner varandra genom Sats och umgås bara på FB men jag anser henne vara en god vän, det gäller flera av mina vänner, vi ses mest på FB och i träningslokalen men jag känner att jag har dem med mig och jag håller ett öga på dem hela tiden.

Kram på er alla och ha en underbar helg :)