Stockholm

Nu börjar jag längta hem ordentligt. Inte så att jag inte tycker om stället vi är på men allt man gör på kvällar å så finns ju hemma. Det börjar bli lite tråkigt. Lördag imorgon, då åker Jonatan hem, han ska träffa tjejen. Själv kommer jag inte hem förrän efter helgen, vilket innebär att jag missar årets första pass på Färjestad… det kommer fler så inte är det någon fara.

14 dagar in i utmaningen nu. Det går inte lika bra som i början, till och med lite bakslag men detta var att vänta sig. Nu ska jag öka på fokuset lite och öka på träningen en smula. Det kommer ganska snart sätta fart igen, det är inte min första rodeo så nu kör vi igen.

Det är så lätt att nu när man hållit på ett tag känner att man kan unna sig lite friheter. Kanske hoppa ett pass träning eller två. Det är livsfarligt, nu måste psyket gå in i fokus och börja gå mot målet igen, inte ge efter inte släppa taget.

Antingen öka eller stänga av!!

Vilket betyder öka, att ge upp i det här läget är inte ett alternativ, det finns massor av beslutsamhet och vilja kvar, så jobbigt är det inte. Det enda just nu som är faran är att det är ganska enkelt, jag har redan ganska bra resultat och lättjan kommer smygande….

Jag ska lägga in en sådant där bild som får Katrin Zytomierska att säga skäms... (och som mina barn kallar 14 bild) Mest för att själv se hur det går framåt, det är så lätt att glömma som sagt.

Nu tycker jag Katrins kommentarer inte är något annat än ett utslag för elitism, utseendefixering och en önskan om konformitet. Jag tänker inte bevärdiga henne med mer kommentar är denna.

Kom igen när du är 47 år så får vi se hur elitistisk du kan vara då!

Mitt förra blogginlägg möttes ganska svalt av min fru, men då är det ju inte något nytt för henne det som stod där, vilket i sig är ganska bra för mig att veta att det inte är fabricerade ord som står där, jag pratar så hela tiden, känner så och jobbar med mig själv på det sättet.

Bloggen kanske är på väg in i ett nytt skede känner jag, jag har lite många bloggar just nu men jag funderar på att koncentrera dem till två, denna och en mer tränings/inspirations blogg. Eller så tar jag in allt här? Det kanske räcker med ett ställe?

Det får värka fram lite.

Jag kommer aldrig bli en sådan där superbloggare som man läser om, flera orsaker men en av dem är att jag känner inte att jag kan skriva så mycket och fortfarande vara åtminstone lite intressant. Men jag gillar i alla fall att sprida mina tankar ibland, just nu mer än annars men det brukar mojna då jobbet drar igång igen.

Ok, inte mycket i det här inlägget heller kära fru men det blir bättre snart tror jag.

Kram